Rekordåren – från folkhem till konsumtionssamhälle
Under rekordåren efter andra världskriget fram till 1970-talet omvandlades Sverige från ett blygsamt industrialiserat jordbrukssamhälle till en av världens rikaste och mest jämställda välfärdsstater. Andra världskrigets fruktan och pessimism ersattes av en vilja att bygga ett nytt rättvisare samhälle – priset var högre skatter, hårda rationaliseringar och snabb urbanisering. Perioden präglades av en stark strävan att lämna fattigdom, ransonering och trångboddhet bakom sig. Sverige utvecklades samtidigt till ett konsumtionssamhälle där jazz, rock och pop blev soundtrack till en genomgripande brytningstid. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med ekonomihistorikern och författaren Peter Sandberg, aktuell med den kommande boken Rekordåren: En svensk efterkrigshistoria. Det gamla Sverige, präglat av småjordbruk och manuellt betjänade butiker, ersattes gradvis av moderna bostadsområden, snabbköp, motorvägar och växande städer. Hemmen fylldes med kylskåp, dammsugare och tvättmaskiner. Bilismen förändrade vardagens geografi och bilar som Volvo Amazon blev symboler för en ny rörlighet. Rekordåren var inte någon naturlag utan byggde på en omfattande strukturomvandling. Konkurrensbegränsande karteller försvagades, företag slogs samman och exportindustrin växte snabbt. Varven, bilindustrin, skogsindustrin och andra exportbranscher fick stor betydelse för det växande välståndet. Parallellt växte nya industrisymboler fram. Saab i Trollhättan och Volvo i Göteborg gick från relativt begränsad personbilstillverkning till en stark exportexpansion under 1960-talet. Samtidigt blev tekoindustrin tidigt en förlorare när den internationella konkurrensen ökade. Framgångarna berodde inte bara på att Sverige hade undgått krigets förstörelse. De byggde också på politisk stabilitet, teknisk utveckling och ett nära samspel mellan staten, näringslivet och fackföreningsrörelsen. Socialdemokraterna dominerade politiken. Tage Erlander var statsminister 1946–1969 och efterträddes av Olof Palme. Målet var inte att avskaffa marknadsekonomin. I stället växte en blandekonomi fram där staten byggde trygghetssystem, företagen skapade tillväxt och fackföreningarna bidrog till stabilitet på arbetsmarknaden. Effektivitet, rationalisering och konkurrenskraft blev centrala begrepp. LO:s solidariska lönepolitik pressade mindre produktiva företag, samtidigt som arbetskraft kunde flytta till expansiva branscher. Strukturomvandlingen sågs som en förutsättning för fortsatt välstånd. Tillväxten gav staten resurser att bygga ut pensioner, sjukförsäkring, barnbidrag, utbildning och semester. Den offentliga sektorn växte kraftigt, inte minst inom vård, skola och omsorg, vilket skapade många nya arbetstillfällen för kvinnor. Samtidigt levde hemmafruidealet kvar och kvinnor förväntades fortfarande bära huvudansvaret för hem och barn. Men rekordåren var inte bara en tid av materiella framsteg. Bakom framtidstron fanns kalla krigets hot, miljöförstöring, rivna stadskärnor och en växande kritik mot både kommersialismen och den sociala ingenjörskonsten. Industrialiseringen och jordbrukets rationalisering drev på urbaniseringen. Människor flyttade från landsbygden till industristäderna och den växande tjänstesektorn, vilket skapade en svår bostadsbrist. Miljonprogrammet blev det mest storskaliga svaret. Under 1965–1974 byggdes drygt en miljon bostäder med högre standard, moderna kök och badrum. Samtidigt kritiserades delar av de nya områdena för storskalighet, monotoni och brist på service och mötesplatser. Bild: Hötorgscity i Stockholm växer fram 1962, mitt under rekordårens starka ekonomiska tillväxt och framtidstro. Omvandlingen av Norrmalm speglade en tid då Sverige moderniserad