Nordirland – från bombdåd till maktdelning
Över 3 500 människor dödades under konflikten i Nordirland, vanligen kallad the Troubles. Från slutet av 1960-talet till långfredagsavtalet 1998 präglades samhället av bombdåd, skottlossningar och sekteristiskt våld. Bakom konflikten låg århundraden av kolonisering, religiösa motsättningar och kamp om mark och politisk makt. Men Nordirlands historia handlar också om hur bittra fiender kunde närma sig varandra. Efter årtionden av våld växte en fredsprocess fram som gjorde maktdelning möjlig mellan unionister, som ville behålla banden till Storbritannien, och nationalister, som ville förena Irland. I avsnitt 157 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om konflikten i Nordirland. Konfliktens rötter sträcker sig långt tillbaka i det engelska och senare brittiska herraväldet över Irland. Under 1600-talet bosatte sig protestanter från England och Skottland på mark som hade konfiskerats från irländska jordägare i Ulster. Koloniseringen skapade motsättningar där religion, ägande och politisk tillhörighet flätades samman. Den katolska befolkningen utsattes under lång tid för politiska och ekonomiska inskränkningar. Samtidigt bidrog uppror och våld mot protestanter till en rädsla för att hamna under katolskt styre. Historiska övergrepp levde vidare i båda gruppernas kollektiva minnen. När Irland delades 1921 bildade sex av Ulsters nio grevskap Nordirland. Året därpå upprättades Irländska fristaten, medan Nordirland förblev en del av Storbritannien. Där säkrade den protestantiska och unionistiska majoriteten ett långvarigt politiskt maktinnehav. Den katolska minoriteten diskriminerades bland annat vid tillsättningen av arbeten och fördelningen av offentliga bostäder. Valkretsindelning och regler för kommunal rösträtt bidrog till att begränsa dess politiska inflytande. Under 1960-talet började en medborgarrättsrörelse kräva reformer och lika rättigheter. År 1969 eskalerade motsättningarna till omfattande gatustrider och angrepp på bostadsområden. Provisoriska IRA bildades genom en splittring inom IRA i slutet av 1969 och inledde därefter en väpnad kampanj mot det brittiska styret. Organisationens attentat drabbade både säkerhetsstyrkor och civila. Lojalistiska paramilitära grupper genomförde samtidigt mord och bombdåd, ofta riktade mot katolska civila. Åren 1971–1976 blev konfliktens blodigaste period. Enbart 1972 dödades omkring 480 människor. Under hela konflikten utgjorde civila en majoritet av dödsoffren. Efter årtionden av våld växte insikten att konflikten krävde en politisk lösning. Vapenvilor, kontakter mellan motståndarna och långvariga förhandlingar banade väg för ett avtal. De brittiska och irländska regeringarna spelade centrala roller, liksom nordirländska politiker och amerikanska medlare. Den 10 april 1998 slöts långfredagsavtalet. I folkomröstningarna följande månad stödde drygt 71 procent av de röstande i Nordirland avtalet. I Republiken Irland röstade drygt 94 procent för de grundlagsändringar som hörde samman med uppgörelsen. Avtalet lade grunden för ett självstyre där unionister och nationalister skulle dela makten. Ett parlament med ursprungligen 108 ledamöter inrättades. En central princip var att Nordirlands statstillhörighet endast skulle förändras med en majoritets stöd. Fredsprocessen utplånade inte motsättningarna eller sorgen efter offren. Men den skapade en väg bort från det omfattande våldet. Nordirland visar hur politiska kompromisser kan göra det möjligt för gamla fiender att styra tillsammans, även när de fortfarande är oense om landets framtid. Lyssna också på Det brittiska imperiets uppgång och fall. Musik: Catch Up With av Denis Kotenko, Sou