Vita bussarna var en aktion i slutet på andra världskriget där Svenska Röda Korset räddade 15 000 koncentrationslägerfångar från Tyskland, främst norrmän och danskar. Aktionen leddes av greve Folke Bernadotte med stöd från den svenska samlingsregeringen. I det kaotiska slutskedet av Tredje riket lyckades Folke Bernadotte i hemliga förhandlingar få ett godkännande för hela operationen av SS-ledaren Heinrich Himmler. I samarbetet med tyskarna tvingades de ansvariga för Vita bussarna ta svåra beslut för att inte äventyra hela aktionen. I avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor i historia, Ulf Zander, vid Lunds universitet om insatsen — dess bakgrund, nyckelpersoner och de etiska dilemman som följde. Är du en vanlig prenumerant för du bara lyssna på tio min. Vill du höra resten av avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år. Tanken på att rädda skandinaver ur tyska koncentrationsläger föddes redan i november 1944 när den norske diplomaten Niels Christian Ditleff presenterade ett förslag till Sveriges utrikesdepartement: att låta Sverige skicka en Röda Kors‑expedition för att evakuera norska och danska fångar från Tyskland. Förslaget togs senare upp av Svenska Röda Korset, som i början av 1945 började förbereda en räddningsaktion med stöd av den svenska samlingsregeringen och Försvarsmakten. Det var då Folke Bernadotte – vice ordförande i Röda Korset – trädde in som koordinator. Den första expeditionen startade redan tidigt 1945 med siktet mot att hämta svenskfödda kvinnor och barn i Tyskland — ett första steg mot det som kom att bli den större Vita bussarna‑aktionen. I praktiken var det konvojer med totalt 36 specialmålade vita bussar samt lastbilar, ambulanser och personbilar körde över hela Tyskland för att främst rädda utmärglade norska och danska koncentrationslägerfångar. Att just Röda Korset fick ansvaret var både praktiskt och principiellt: organisationen hade internationella kontakter, erfarenhet av humanitärt arbete och uppfattades som neutral — vilket var avgörande i ett krig där militära operationer var riskfyllda och politiskt känsliga. Genom att använda sig av militära resurser från svenska staten – fordon, personal och logistik – kunde Röda Korset genomföra en humanitär operation med tydliga skyltar (vita bussar med röda kors och svenska flaggor) för att signalera att det inte rörde sig om militära mål. Folke Bernadotte spelade en huvudroll i att förhandlingarna med Heinrich Himmler, chefen för SS. I februari 1945 reste Bernadotte till Berlin och inledde samtal med tyska myndigheter — bakom Hitlers rygg. Målet var att få tillstånd att transportera skandinaviska fångar ur lägren. Planen var att etablera en flerstegs-raket som började med att samla de skandinaviska fångarna i ett läger, för att senare utverka tillstånd att flytta dem till Sverige. Bildtext: Röda Korsets vita bussar kör genom Odense på väg till Sverige med danska fångar från tyska koncentrationsläger, den 17 april 1945. © Nationalmuseet – National Museum of Denmark, CC BY-SA 2.0. Musik: In Slavic Sorrow av Yagull Music, Storyblock Audio Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
